I’ll let you down, sjunger Maria Andersson i öppningsspåret på Sahara Hotnights nya album. Ta det inte bokstavligt. Sanningen är den rakt motsatta. Fyra år efter senaste plattan med nytt material – platina-belönade ”What If Leaving Is a Loving Thing” , inkluderande brottar-hits som ”Cheek To Cheek” och ”Visit To Vienna” – återvänder Sahara Hotnights med en samling låtar som tar oss rakt upp i himlen.
Det självbetitlade albumet – ja, det ska ju i varje bands diskografi finnas ett sådant – är kvartettens hittills mest intrikata, mångfasetterade och originella. Och det är ingen tillfällighet.
Maria Andersson (sång, gitarr), Jennie Asplund (gitarr, sång), Johanna Asplund (bas, sång) och Josephine Forsman (trummor) vinnlade sig den här gången om att ta ut en ny kurs, att göra sig kvitt fördomar och föreställningar och begränsande referenser. De ville se hur många detaljer och nyanser det var möjligt att addera – utan att det grundläggande melodispråket gick förlorat
Därför stängde de in sig i replokalen med sina låtskisser och bröt ner dem i minimala beståndsdelar. Sedan byggde de ihop dem igen, bit för bit, ständigt uppmärksamma på var varje låt ville ta vägen.
Den intuitiva hållningen har varit en nyckel för arbetet med den remarkabla skivan.
– Vi släppte ifrån oss makten över musiken för att se vilken riktning den själv tog. Det går inte att vara kontrollerat spontan, säger Jossan.
I enlighet med den lika modiga teorin att den svagaste länken är det som ger bandet dess karaktär bestämde de sig också för att sluta vara rädda för att göra ”fel”.
När de såsmåningom hittat en stadig grund och vad de kallar rätt förklädnad till varje låt tog de med sig tio nummer till skånska Vallarum och Aerosol Grey Machine-studion, Christoffer Lundqvist – en Hotnights-idol ända sedan sin tid i Brainpool.
– Sedan spelade vi in dem på klassiskt vis. Det var vi fyra ute i skogen, fortsätter Maria.
Det huvudsakliga temat i Marias knivskarpa texter – till största del skrivna i Arild, Los Angeles, Kuala Lumpur och vid Hornstull i Stockholm – går att spåra på det fantastiska omslaget. Stämningarna hon väver harmonierar perfekt med dess air av avstånd och distans.
– Alla tar vi på oss flygvärdinnehattarna för att det sociala spelet ska fungera. Vi behöver en fasad, vi behöver hålla masken som ett skydd. Hur mycket får man annars visas? Vad händer om man tolkar sin omgivning ”fel”? Och om man inte kan känna avstånd? Vad är för nära, svarar hon på frågan om vad för ämnen hon utforskat.
Men här finns också texter om fantasi och verklighet, om projektioner, ideal, moral, tvångsmässighet och omöjlig kärlek.
Som producent ville tjejerna ha någon som inte räds ett bands kreativa ångest utan tvärtom omfamnar den, och efter många och men hittade de vad de sökte i Jari Haapalainen – medlem i Bear Quartet och tidigare producent åt bland andra Ed Harcourt, Eldkvarn, Moneybrother, The Concretes, Nicolai Dunger och Kajsa Grytt.
Han kom in med respektlösa, tjuriga, bakåtvända idéer och gjorde med bandet som bandet redan hade gjort med låtarna: Han bröt ner och byggde upp igen, på det sätt man bara kan om man förstår bandpskykologi och är mån om att accentuera fördelarna med ett vara just ett band.
En sådan punkt kunde nog behövas, för som framgår av det färdiga resultatet är strävan efter att upprätthålla gamla positioner ingen drivkraft hos Sahara Hotnights modell 2011.
De här tjejerna – som spelat ihop i närapå 20 år och släppte sitt debutalbum 1999 – har noll intresse av nostalgi.
– Vi vill inte hålla ihop på grund av vår långa historia, utan för att vi fortfarande utmanar varandra, slår Maria och Jossan fast.
Och var så säker:
They won’t let you down…
/Per Bjurman, New York, mars 2011.
